14 december 2014

Att vara eller att inte vara... lucia?

Lucia. Denna högtid som nu skapat debatt år efter år. Antingen om pepparkakor eller Lucia själv i hög person. Luciadebatten har dock skavt i mig, och jag har inte riktigt förstått varför. Men idag slog det mig.

Lucia är traditionellt (åtminstone den traditionen jag 90talskid känner till) en kvinna. På senare år har killar varit lucia. Och det har buats och bäats. Feminister har jublat över kill-lucior. Men varför blir jag upprörd? Luciatraditionen är ju en könsstereotypisk norm! Varför blir jag inte lycklig över att den börjar försvinna? Och så slog det mig som en blixt från klar himmel...

i killars kamp att få vara lucia hejar tjejerna på, de applåderar och kliver undan och postar på facebook med hurra-rop. Mer än gärna backar kvinnor undan och låter på sin egen bekostnad män ta del av detta som kvinnor haft för sig själva. Det är precis som det ska vara. Men jag blir så jävla arg och ledsen för det får mig att inse att män absolut inte beter sig såhär.

Om män skulle backa som kvinnor gör från luciaposten så skulle de säga: kul att ni vill spela fotboll, klart ni ska ha normala träningstider på en bra plan!! Och överlåtit en av sina egna 473410853 lags träningstider till tjejlaget.

Om kvinnor skulle argumentera som män gör kring luciaposten skulle de säga: haha! Varför ska vi låta er vara lucia? Ni är helt enkelt inte lika naturligt snygga, eller naturligt begåvade i sång så tyvärr.

Varför tror män att de har förtjänat sin plats på de domäner där de har övertaget?
Jag blir så ledsen.


17 januari 2014

mer om fittstim

Fittstims första avsnitt var en katastrof. Men det skrev vi om i förra inlägget, och det är inte det jag ska skriva om nu.

Ända sedan programmet gick på tv igår kväll har jag funderat över vad det kan få för konsekvenser. Jag har varit rädd att många människor ska få sina fördomar om feminister bekräftade, att de inte förstår att feminism handlar om alla människors lika värde och inte huruvida en vill bada topless eller inte. Men så såg jag detta på facebook:


Jag tror att Fittstim ändå kan leda till något positivt. Kanske inte programmet i sig, men i alla fall debatten kring det. Förhoppningsvis ignorerar människor de idiotiska frågeställningarna i programmet och läser artiklar, blogginlägg och texter som ger en annan bild av verkligheten, och kan på så sätt förstå varför feminism behövs. Och i så fall tror jag att det kan vara en ögonöppnare för många.

Här är en bra text om det hela som Maria Sveland har skrivit. 

/Kusin A

16 januari 2014

belinda olsson, svt och om feminismen har gått för långt

Jag är 20 år gammal och har flyttat hemifrån, jag har tagit studenten och påbörjar snart min fjärde termin på Lunds universitet. Jag är ihop med någon som jag älskar så himla mycket, har varit med och startat Unga Feminister Lund för bara några dagar sedan. Då var jag så hoppfull, igår på en manifestation mot lagstiftningen kring våldtäkt var jag så hoppfull. Idag, sittandes i min partners soffa känner jag i all min livslycka en total stöt i magen. Jag vill inte leva i den här världen. Jag. Vill. Inte. Leva. I. Den. Här. Världen. Jag vill inte dö. Men i den här världen vill jag inte leva för jag stryps.

Feminist är inget en föds till. Feminist är inget som kräver något specifikt yttre. Feminism är ett medvetande, något en kan lära sig, något en förstår om en lyssnar på någon som kan det, något som uppstår när en inom ideologin lär av varandra. Ikväll, den 16 januari 2014, tänker jag att jag inte vill leva i den här världen eftersom jag efter att ha sett Belina Olssons program Fittstim – min kamp inser att antifeministerna jag ser på internet inte är några få sjukhuvuden, de är helt vanliga människor. Eftersom att Belinda Olssons program och den följande debatten i Debatt endast befäster alla de myter om feminismen som redan finns, och eftersom den lilla andel representativ feminism som kommer fram inte får något som helst rum utan tystas ner av personer som busschauffören – han som påstår att hen inte kan finnas eftersom människan inte kan gå emot naturen.


Eftersom jag inte vill dö, är mitt enda alternativ att leva i den här världen, och jag tänker göra mitt bästa för att förändra den under den korta tiden jag finns till. Jag vill upplysa om feminism.


Feminist är inget en föds till utan det är något en blir, när en inser hur världen ser ut. Det finns starka kvinnor som kämpar med näbbar och klor och blir politiker eller chefer, och det finns män mer än gärna stannar hemma med barnen. Men detta är individer. Vad feminismen talar om är strukturer. Övergripande sociala strukturer som sitter så fast i oss att vi inte kan upptäcka dem förrän någon annan synliggör dem för oss – därför är feminism något en blir.


Feminismen är ett medvetande om könsmaktsordningen. Män sitter på makten i den här världen. Män innehar politisk makt, ekonomiskt makt och fysisk makt. Kvinnor är rädda för män. Det har absolut ingenting med svaghet att göra, det handlar om socialisering. Kvinnor och män lär sig annorlunda från barnsben vilket leder till olika förväntningar och beteenden i livet. Detta är vetenskap. Det är så det är. Punkt.


Feminismen kräver inte ett specifikt yttre, vad feminismen kräver är att en ska ha frihet att få se ut precis som en vill. Det innebär att kvinnan inte ska behöva känna sig ful eller äcklig när hon inte har smink på sig. Det innebär att kvinnan ska kunna göra ett val, vill hon behålla sin kroppsbehåring eller inte? Och göra detta val utifrån sig själv och sin bekvämlighet utan att bli påverkad av omvärlden. Det innebär att kvinnan inte ska känna ett krav att se ut på ett visst sätt utan att hon ska kunna ha den kropp hon har och klä den som hon känner bekvämast.


Hen är ett fruktansvärt viktigt ord för feminsmen eftersom det öppnar en möjlighet till en annan värld, en värld där könsroller inte är styrande. Hen innebär neutralitet, och sopar bort alla förväntningar och förutfattade meningar en direkt får ifall en vet könet på den som författat en text en läser till exempel. För cis-personer (personer vars könsidentitet stämmer överens med sitt fysiska kön) blir hen inget problem, för personer som inte ingår i denna kategori blir däremot ett språk utan könlöst pronomen ett stort problem. Ett förtryckande och exkluderande språk helt enkelt.


Feminismen har ingen skyldighet att försöka inkludera människor som inte tror på feminismen. Alla kan förstå feminismens världssyn om de bara lyssnar, för könsmaktsordningen är inte en inbillning. Det är så världen ser ut. Feminismen kommer aldrig att ta avstånd ifrån denna uppfattning eller försöka inkludera människor som inte accepterar den synen. Det är som att organisationer för antirasism skulle förväntas inkludera rasister för att kunna nyansera sin debatt. Helt absurt kort och gott.


Feminismen blundar inte för verkligheten, och i verkligheten är kvinnor offer. Vi måste kunna tala om män som grupp och om kvinnor som grupp. Och om vi bortser från att män har ekonomisk och politisk makt så har de även fysisk makt. I Sverige anmäls 20 våldtäkter varje dag enligt BRÅ och det uppskattas vara en femtedel av de våldtäkter som begås. Det innebär 100 våldtäkter om dagen. Det innebär 36 500 våldtäkter om året. I Sverige. Kvinnor är offer som utsätts för fysiskt, ekonomiskt och politiskt förtryck varje dag. Det innebär inte att kvinnor som individer behöver vara det, men kvinnor som grupp förtrycks av män som grupp.


När SVT och Belinda Olsson ställer frågan om feminismen har gått för långt vill jag inte leva i den här världen längre. Jag kan leva i en värld där människor förtrycks, men förtrycket sakta bekämpas. Jag vill inte leva i en värld där den statligt finansierade tv-produktionen indirekt ifrågasätter förtryckets existens. För så länge feminismen existerar, innebär det att den behövs.


/Kusin F

11 januari 2014

vidare om bechdel-testet

Efter att ha publicerat en filmlista igår, där jag är osäker på huruvida två av de fem filmerna klarar Bechdel-testet måste jag få vidareutveckla kring dethär med Bechdel, och varför jag inte tycker det är ett problem.

Bechdel-testet är, som vi nämnt i tidigare inlägg här, en indikator på hur ointresserad en är av att visa världen som jämställd, visa världen som den ser ut, med 50% kvinnor som absolut inte endast pratar om män. Varför det är viktigt att det är fler än en kvinnlig karaktär är också för att i filmen med en enda stark kvinna, typ i Star Wars, så framställs den kvinnan speciell. Leia är en stark och självständig karaktär men i och med att hon är den enda kvinnan så verkar hon vara en annorlunda och speciell kvinna. Men Bechdel-testet är ett bra test för den stora massan av producerad film.

På enskilda filmer säger Bechdel inte så mycket. Som vi skrev i tidigare inlägg behöver en film verkligen inte vara jämställd eller fri från könsstereotyper bara för att den klarar Bechdel-testet. Men den kan även vara en befriande film även om den inte klarar Bechdel-testet..

Både Ruby Sparks och Paper Heart fokuserar på ett förhållande mellan en kvinna och en man, och deras interagerande med andra karaktärer är både begränsat och ganska ointressant. Här blir andra komponenter intressanta istället; som ifall kvinnorna objektifieras eller om filmen är sexistisk. Och det anser jag att varken Ruby Sparks eller Paper Heart är så därför gör det inget att de inte klarar Bechdel.

/Kusin F

10 januari 2014

filmtips inför 2014


  • The Bling Ring
    Sofia Coppolas senaste film från 2013, där fyra av de fem huvudrollerna är kvinnliga karaktärer. Bosatta i Los Angeles bryter de sig in hos olika kändisar för att titta, känna och stjäla. Paris Hilton, Mischa Barton och Lindsay Lohan är bara några på listan. En film som lyckas framställa modemedvetenhet och drömmar om att vara någon som har råd med riktiga diamanter som riktiga och värdefulla drömmar, och inte löjliga, som det oftast är. Skönt att se handlingskraftiga, modiga och ärliga tjejer, även om alla är pinnsmala. 

  • Spring BreakersEn film översållad med nakna bröst, bikinirumpor och fulla, knarkande, alkoholindränkta våta ungdomar. Men, det som är så fantastiskt med Spring Breakers är att den undviker objektifieringen och nästan helt sexismen. De fyra kvinnliga huvudkaraktärerna begår ett rån för att ha råd att åka iväg under spring break och efter det känner de sig oövervinnliga, och kanske är det också. Drömlik, annorlunda och innehåller mycket våld, många nakna kroppar, och alla möjliga droger, och jag som inte brukar klara av något av ovanstående om det inte tjänar ett syfte älskar den här filmen. Synd bara att en man står bakom manus och regi...

  • Ruby Sparks
    Handlar om en ung författare som skriver en karaktär han blir kär i, och plötsligt en dag är hon i hans hem, hon har blivit riktig, och de befinner sig i ett förhållande. En film om att skriva, men också om makt i förhållanden. Zoe Kazan som spelar Ruby har även skrivit manuset, och filmen har två regissörer, en man och en kvinna.

  • Foxfire
    Det är 50-tal och fem unga tjejer är trötta på att bli förtryckta, av lärare och av pojkgängen med sin hårgele och sina töntiga jackor. De bildar ett eget gäng, Foxfire, där en behöver svära en ed och tatuera sig för att få vara med. Fantastiskt inspirerande men också melankolisk med oklart slut. tyvärr ingen kvinna som varken regisserat eller skrivit manus, men skärmen översållas ändå av inspirerande och nyanserade kvinnliga karaktärer. 
  • Paper Heart
    En av mina favoritfilmer sedan den kom. Charlyne Yi är en ung kvinna som gör en dokumentärfilm om kärlek, ett fenomen hon själv inte tror på. Filmen är alltså som en dokumentär. Under projektets gång möter hon Michael Cera, och en relation dem emellan utvecklas. Gullig, pluttinuttig och alldeles fantastisk fylld av massor av olika kärlekshistorier som porträtteras med små tygdockor.

*Ruby Sparks och Paper Heart klarar eventuellt inte Bechdeltestet (minns inte riktigt) men de andra gör det med råge, och varken Paper Heart eller Ruby Sparks är ojämställda för det.


9 januari 2014

dead legacy: det räcker inte att sexismen finns på stillastående affischer överallt, vi vill ha sexismen i rörelse, stoltserande på en mans bröst.




 

Dead Legacy är ett märke som tillverkar (surprise) kläder för män. De har massvis med svindyra t-shirts med denhär typen av tryck på. Massvis med tjejer men också boostande budskap som "classy motherfucker" (funderar genast hur det går ihop, "jag har klass - men så knullar jag ju min mamma också". Har alltid uppfattat att motherfucker var en negativ term...).

Det här är sexism. Det är sexism att gå omkring med en objektifierad naken (halvnaken) kvinna på sin t-shirt. Det är sexism eftersom kvinnorna på tröjorna porträtteras som objekt, fria att se på hur länge en vill. De följer vithetsnormen och de är smala. Det här är sexism och det här är skadligt. Och det här är hemskt.

Vad jag kan se på min lilla internetresearch finns heller inget liknande för kvinnor, tshirts med nakna män på. Det närmsta jag fann var denna sida, där det såg ut såhär:

Och motsvarigheten på denna sida, dvs kvinnor på tshirts för män såg ut såhär:

Mina senare exempel kanske är snuskiga typ turistshoptröjor, men de visar ändå på en skillnad. Vad gäller Dead Legacy är det ett dyrt märke som anses ganska coolt och tipsas om på diverse manliga modebloggar. Och de har ingen motsvarighet alls för kvinnor.

Så för er som tjötar om att män också objektifieras eller som säger att sexism är överanalys, eller att sexism inte finns. Se här. Vad är detta om det inte är sexism mot kvinnor? 
/Kusin F

8 januari 2014

män är inte intresserade av kvinnors värld, speciellt inte ur ett kvinnlit perspektiv för det är ju så fånigt med kvinnosaker

En av de som kommenterade på inlägget om Odds Satc-analys skre såhär: "Tror att det är svårt för killar att förstå serien och meningen med det." bland annat, och hon fick mig att fundera. Jag tror att dethär är ett typexempel på vad som kan vara följden av att det finns så få kvinnor inom film och tv, allt visas ur mäns perspektiv.

Sex and the City är en serie om kvinnor, om kvinnors värld och berättad ur kvinnors perspektiv. De lever i samma värld som vi gör nu och beter sig som kvinnor förväntas göra, och därför är det inte så märkligt att en som kvinna identifierar sig, känner igen sig och gillar serien. Den befäster könsrollerna som redan finns, men någonstans tycker jag ändå att historien om vår värld som den ser ut just nu också måste få berättas. 

Vad som är spännande är att jag har träffat många män som ogillar Sex and the City, kanske inte lika innerligt som Odd Spångberg, men ändå ogillar det med ungefär samma argument. Det är fånigt. Eller töntigt. Eller sexfixerat. Eller liknande. Och jag tror inte att det säger så mycket om Sex and the City, men det säger en himla mycket om synen en har på de saker som är klassiskt kvinnliga. 

För som så många andra kvinnor idag ägnar sig kvinnorna i Sex and the City åt att handla kläder som stämmer överens med säsongens hippa kollektioner, de dricker drinkar med sina tjejkompisar, och de pratar om killar och förhållanden, funderar över sin framtid på kärleksområdet och vårdar sina vänskapsrelationer noga. Det är inte dåliga tankar, det är inte dåliga ideal och det är inte fånigt. Men det värderas lägre än så mycket annat som förenas med typiskt manliga intressen. Samma aura av fånighet ligger inte kring att grilla, fixa med bilen/båten eller snacka om tjejer en lyckats ligga med. 

Jag tycker att könsstereotyperna är dåliga, för jag vill att en ska kunna utvecklas utifrån den människa en är oavsett kön. Men en kan heller inte vara för naiv. Manliga och kvinnliga intressen och egenskaper, om än socialt skapade (vilket jag anser) finns och de kvinnliga är sämre ansedda än de manliga. Och det är därför män tycker Sex and the City är fånigt, för tjejgrejer är inte coolt.






Läs också om skolans mansdominerade litteraturkanon, och en av vår tids störst flickkulturer; Beliebers.


fortsätter vara produktiv i min ilska gentemot odd

Det är så typiskt att serier som är "kvinnliga" och gjorde för kvinnor avfärdas som löjliga och dåliga, som att de inte peppar tillräckligt eller liknande. Ifall de bara innehåller "tjejgrejer" så är de töntiga. Vet ni vad jag tycker är töntig? Band of Brothers.

Liksom vadå? En serie med massa amerikanska män som tränas inför andra världskriget och ska slåss massa? Det är väl inte alla killars dröm att bli soldater? Asså gud kan de sluta ploja runt med sina exploderande metallbitar och fåniga små hattar... pallar inte.

Jag tycker också att Entourage är töntigt. Vadå en kan ju inte förlita sig på att kunna glida runt på sin kända kompis privilegier? Jag tycker det är hemskt att förminska män på detta sätt, som om de inte kan göra en egen karriär?

Och vadå typ Two and a Half Men? Asså så himla, himla äckligt liksom att ligga med massa tusen kvinnor det är ingen någonsin som har tyckt att det är coolt att ligga med folk? Dessutom, varför behöver Alan först bo hos sin bror och sedan när brorsan dör ha en miljonär som kommer och försörjer honom? Det är så himla förminskande. Som att han inte kan göra något annat än ta hand om sin son?

Aja ni fattar.
Kan vi snälla börja kritisera alla typiska "manliga" kulturyttranden också?
Och förresten var Odds inlägg ett typexempel på dubbelbestraffning, glömde nämna det.

/kusin F

7 januari 2014

odd spångberg och hans värdelösa syn på kvinnorna i sex and the city och säkert alla andra kvinnor med.

Jag är så himla arg just nu. Förlåt men var bara tvungen att säga att jag är så himla arg, så att ni eventuellt ursäktar en kommande rörig text (och en arg rubrik som jag just nu hånler nöjt på grund av).

Efter att ha läst Blondinbellas inlägg med Sex and the City som jag på sätt och vis kan ställa upp på (jag gillar inte att så många romantiska filmer går ut på att tjejen finner en dålig man men som till slut ger upp sina dåliga sidor för han älskar henne så mycket, speciellt inte när det finns en bra man till hands på samma gång) så gick jag in på hennes mans, Odds, blogg och läste vad han skrev om Sex and the (shit) city (som han kallar det). Och det var då jag blev sådär himla himla arg.

Jag älskar Sex and the City, den tv-serie jag sett absolut mest på. Har hela skokartongsboxen och den har fallit itu helt. Sex and the City handlar om fyra kvinnor och deras vänskap och deras individuella jakt på kärlek (eventuellt den perfekta sexpartnern om vi talar om Samatha.) och därför tycker jag inte att en kan klandra dem för att inte blanda in politik, jobb eller relation till tidigare familj. De fyra karaktärerna är självständiga, starka kvinnor. Miranda är advokat och blir under seriens gång delägare i firman hon jobbar för. Samantha äger sin egen (mycket framgångsrika) pr-byrå. Charlotte är chef på galleriet där hon jobbar (hon ger visserligen upp sitt jobb när hon gifter sig med Trey men det är verkligen inte en självklarhet utan något som hennes vänner ifrågasätter). Carrie är en av New Yorks mest lästa kolumnister och får sina krönikor ihopsatta till en hel bok.

Odd skriver såhär: Jag har tidigare lagt näsan i blöt när det kommer till feminism, och att jag anser att alla är sin egen lyckas smed och det håller jag fast vid. Däremot så känner jag att denna skitserie är den direkta motsatsen, små gulliga drinkar ska drickas, värdelösa frågeställningar kommer från den så lätt trippande lilla huvudkaraktären ”Carrie”. Är det serien eller Odd som förminskar kvinnorna? Om han får deras liv till att dricka gulliga drinkar och trippa runt, är det han som står för förminskandet, speciellt när han skriver det med en öppen åsikt om att det är värdelöst att dricka drinkar och trippa runt.

Festandet är en stor del i vännernas liv. De går ut tillsammans i sina nya kläder, intresset för mode är stort, och dricker dyra (gulliga?) drinkar, eftersom de tycker det är ett kul sätt att umgås på, och blir bjudna till massa event och nyöppnade ställen som de går till eftersom de är sociala och älskar att träffa nya människor. VAD ÄR DET SOM ÄR FEL MED DET? 

Ja, det är ett ideal som många tjejer vill leva upp till. Dyra, högklackade skor och cosmopolitans vid en bardisk och ja, det är ett ideal som inte alla kan leva upp till. Men för de vars verklighet ser ut såhär, eller för de som vill se på satc för att åtminstone få uppleva sin dröm fiktivt via tv måste få göra det. Det är riktiga drömmar det med. 


Typiskt kvinnliga serier möter den här kritiken hela hela tiden? Illa dold i omsorg om oss kvinnor. "En serie uppbyggd med ett mål, att förminska och göra kvinnor små och fragilaskriver Odd. Men det är han som förminskar kvinnorna i serien när han säger att de är små och fragila. Varför är de små och fragila? För att de vill ha ett förhållande? Vill inte väldigt många människor det? För att de blir ledsna när deras partner gör slut med dem? Blir inte typ alla det? Personligen tycker jag att Sex and the City är en av dessa serier som lyckas porträttera hur en som kvinna kan känna sig i striden mellan att vara självständig samtidigt som en är i ett förhållande. För lets face it - precis som en blir beroende av sina närmsta vänner och sina närmsta släktingar blir en beroende av en person en har ett förhållande med.

Här följer lite svar på tal till Odds djupa fantastiska analys av SATC:

Ett avsnitt där ”Carrie” var otrogen och hade sex med sin fd pojkvän, som numera är gift.

Carrie funderade långt och djupt på det här med sanning… Är det verkligen bäst att vara ärlig, eller är ärligheten bara en myt”? Det enda jag kan replikera mig är att undra vad det här är för skit. Varför skulle något annat än att vara ärlig i sin relation vara någon lösning? Oansvarigt, barnsligt och vidrigt är det.
 
Jag tror nästan han skojar. Är Sex and the City den första serie/film han sett som ger en romantiserad bild av otrohet så har han sett ett enormt smalt utbud av tv. Jag tycker att Satc är ärligt. Dethär är ärliga tankar kring otrohet. Varför kan hon inte få tänka dem? Varför måste det vara en moralkaka? (kan ju tillägga att hela hennes värld rasar ihop sen när affären väl tar slut och hon erkänner för Aidan, så hon får sitt straff trots allt).
”Maybe all men are a drug. Sometimes they bring you down, and sometimes, like now, they get you so high.” Återigen, det är någon annan som får dig att må eller känna på ett visst sätt, inte din egen grundperson.
Men människor får en ju att känna på olika sätt? Varför behöver det vara fel. Vissa har en dålig inverkar på ens liv, andra en euforisk. Odd om du inte har känt att din Blondinbella någonsin gett dig ett lyckorus som nästan känns droglikt så är jag rädd att du kanske inte är så kär i din fru :(
”Women are for friendship. Men are for fucking” ~ Samantha
Ännu ett tecken på sexbestarna till män som finns i världen. Eller min tolkning, ett vidrigt tafatt jävla försök att ”återta” sexualiteten… 

Samantha ligger med precis de hon vill, på precis sina villkor och hon har valt bort män för kärleksrelationer eftersom hon tycker att det är krångligt. Hon tar sin sexualitet och gör precis vad hon vill med den. Och ärligt, "men are for fucking" indikerar på att det är hon som knullar dom, inte tvärtom, så kopplingen till att män är sexbestar är bara... dum?
”There isn’t enough wall space in New York City to hang all of my exes. Let me tell you, a lot of them were hung.” ~ Samantha. Sen när blev det glammigt att ha legat runt med så många att NYC inte räcker till? Det är inte coolt för varken killar eller tjejer…. Jag tror inte att det finns någon som tycker att det är sunt att ha haft sex med 10 000 personer eller vad som nu krävs för att inte klara ovanstående….
Vadå det är inte coolt? Precis som jag skrev ovan, Samantha ligger inte för någon annans skull än sin egen. Snacka om att motarbeta den sexuella frihet en kvinna kan känna av att se Sex and the City. Jag kan tycka det ger en skev bild när kvinnorna kommer direkt när de får en snopp i sig, men det är fortfarande sex på lika villkor, sex där de har makt över sin egen kropp och över situationen och i Samanthas fall, ofta själv är den som raggat upp männen. Något som kan vara svårt eftersom vårt samhälle ännu är fast i att mannen ska ta första steget och att när en kvinna gör det är det en akt av desperation.
“The longer I sat at that table, the more alone I felt. And it really hit me: I am 35 and alone!” ~ Carrie
Ja återigen, en kvinnas största mardröm är att vara singel när man är 35…ELLER!? Det är väl lika individuellt som det finns människor på jorden…. 
Grejen är ju att ja, det är typ det. Kvinnor har en enorm press att inom fertil ålder hitta en stabil partner som kan vara far och man. Kan inte rädslan för att vara ensam få tas upp? Eller ska en känna sig onormal av att vara rädd för ensamheten? Jag tycker det är synd att det är så. Men är jag ensam och barnlös när jag är 35. Då kommer jag nog titta på Sex and the City och känna precis som Carrie här. Minus alla skor.
Sex and the City är en serie som i all sin glamour och extravagans är ärlig. Det handlar om sånt som är centralt i väldigt många kvinnors liv. Jakten på kärleken är i Sex and the City nyanserad. Alla fyra vännerna pendlar mellan hoppfulla till cyniska, från att tro på karma till att tro på ödet till att inte tro på någonting. Jag önskar att verkligheten inte såg ut som den gör, men nu gör den det. Och samtidigt som vi kämpar för ett annorlunda samhälle, måste någon kanal också få visa något vi kan känna igen oss i som porträtterar våra verkliga rädslor, känslor och krafter.

Här har ni det vedervärdiga inlägget i sin helhet.

/Kusin F

blondinbella om sex and the city

Printscreen från Blondinbella idag:
Ja Blondinbella, jag tror att serien ger skev bild av vem en som tjej ska tråna efter (precis som typ ALLA andra romantiska filmer också) men jag tror att den här illustrationen ger en ännu skevare bild av vad för kvinna en ska vara för att en man ska tråna efter en.

Läs blondinbellas inlägg här.